Långt Kvar Till Himlen

Det var i rosornas tid, doften var nästan bedövande och hon tänkte “så här kommer det alltid att vara”. Så kom fimbulvintern – oväntat och plötsligt, men hon hade ändock med sig doften fast rosorna var stelfrusna och svartnade när hon andades på dom, och när bladen föll av blev bara taggarna kvar.
Det var svårt att hålla sig klar i huvudet den morgonen trots kylan. Hon blundade, drog in den kalla luften i lungorna och strödde blombladen över den vita marken medans snön föll stilla. “Du var den vackraste” sa hon. – “Jag såg ditt hölje brista och dina kronblad glöda. Visst lever du – för dina rötter sover i jorden. Därför vet jag att din doft är evig” viskade hon när det sista bladet täcktes av den gnistrande snön, och hon drömde om nästa sommar...


Du trodde du blev räddad
genom att fly
och du var helt ensam
Man allting fanns inom dig
och fast än du sprang
så stod du kvar – stilla
Du fanns på samma ställe
fast du färdats flera år av ditt liv

Så springer man för livet
och det man vill fly
har vuxit fast – frusit
Man byter plats och vänner
och ändrar sitt namn
men man är där – ändå
och finns på samma ställe
fast man färdats flera år av sitt liv

Det var rosor och löften
men i rosornas tid
vaggas vi i spindelnät
så trygga i vår sömn

Långt kvar – till himlen...

Så lär man sig att leva
och glömma den tid
som man gav bort en gång
det vackra och det fula
och allt som var då
är bara luft – dimma
och man anar mitt i livet
bara början på den väg som leder hem

Vad finns det i ditt hjärta
som du skyddar med ditt liv
Du är naken – men man sliter i din hud
Du är sårad och du vacklar
men du reser dig igen
du är trött – men du har hunnit ända hit

Fast det är långt kvar till himlen...

Det var rosor och löften
men i rosornas tid
vaggas vi i spindelnät
så trygga i vår sömn
Det är långt kvar till himlen
och fast vårt skyddsnät är skört
blundar vi
och faller
och blir fångad av en vind

Det är långt kvar till himlen...

 

[Text & musik: Py Bäckman]